Dag 50 - Äckel!!!!
Jag föll pladask. Hårdare än hårdast. Gick och köpte ÄCKEL för över 150 spänn. 2 st 200 g choklad kakor, 1 förpackning med 8 nogger glassar, 1 burk hasselnötsmassa , 1 sport choklad och 1 plopp... det jg fick i mig av detta var - ploppen, sport chokladen, nästan 1 hel choklad kaka, 1 nogger glass o hasselnötsmassan.
Och jag kände mig så äcklig, så misslyckad. JAG SKITER I DET HÄR NU, JAG ORKAR INTE KÄMPA EMOT MER. JAG BÖJER MIG FÖR MITT BEROENDE, GER DET MITT LIV FÖR JAG KOMMER ÄNDÅ ALDRIG KOMMA UR DET...
Men istället, så tog jag en sop påse, suddade bort alla tankar o stoppade ner det som var kvar av ÄCKLET och kastade i soptunnan påväg till t-banan. Över 100 spänn äckel rakt ner i soporna och inom mig kände jag hur ett leende spred sig.
Visst jag blir jääävligt förbannad på mig själv för jag VET att dels har jag INTE råd att hålla på såhär, dels mår jag inte bra - varken fysiskt, men kanske framför allt psykiskt... Visst jag erkänner jag kände mig stolt när jag släppte taget om påsen o jag hörde dunsen o alla flugor som JAG GÄRNA GER MITT ÄCKEL TILL, men det känns inte så kul att tänka på att jag samtidigt kastade över 100 spänn rakt ner där. De skulle jag kunna fått annat för, mat eller vad som helst...
DÄRFÖR TAR KÄNSLAN ÖVER ATT JAG ÄR ETT MISSLYCKAT FETTO ÖVER KÄNSLAN AV DEN LILLA STOLTHET JAG ÄNDÅ KÄNDE. JAG KÄNNER MIG SOM EN NARKOMAN, SOM EN ALKOHOLIST. OM JAG INTE FÅR MIN FIX, MITT RUS SÅ DÖR JAG...
(och just därför mår jag åt helvete nu för d känns som om jag aldrig kommer komma ur sockrets klor)...
Och jag kände mig så äcklig, så misslyckad. JAG SKITER I DET HÄR NU, JAG ORKAR INTE KÄMPA EMOT MER. JAG BÖJER MIG FÖR MITT BEROENDE, GER DET MITT LIV FÖR JAG KOMMER ÄNDÅ ALDRIG KOMMA UR DET...
Men istället, så tog jag en sop påse, suddade bort alla tankar o stoppade ner det som var kvar av ÄCKLET och kastade i soptunnan påväg till t-banan. Över 100 spänn äckel rakt ner i soporna och inom mig kände jag hur ett leende spred sig.
Visst jag blir jääävligt förbannad på mig själv för jag VET att dels har jag INTE råd att hålla på såhär, dels mår jag inte bra - varken fysiskt, men kanske framför allt psykiskt... Visst jag erkänner jag kände mig stolt när jag släppte taget om påsen o jag hörde dunsen o alla flugor som JAG GÄRNA GER MITT ÄCKEL TILL, men det känns inte så kul att tänka på att jag samtidigt kastade över 100 spänn rakt ner där. De skulle jag kunna fått annat för, mat eller vad som helst...
DÄRFÖR TAR KÄNSLAN ÖVER ATT JAG ÄR ETT MISSLYCKAT FETTO ÖVER KÄNSLAN AV DEN LILLA STOLTHET JAG ÄNDÅ KÄNDE. JAG KÄNNER MIG SOM EN NARKOMAN, SOM EN ALKOHOLIST. OM JAG INTE FÅR MIN FIX, MITT RUS SÅ DÖR JAG...
(och just därför mår jag åt helvete nu för d känns som om jag aldrig kommer komma ur sockrets klor)...
Kommentarer
Postat av: Fläskdansen
Jo du kommer att klara det. Första steget är alltid att erkänna det hela, och där är du nu. Det där hade du aldrig klarat för ett år sedan, så jag tycker att du var jätteduktig i alla fall. Kram!
Trackback
